De första bönderna

Bruket att odla säd och hålla tamboskap kom ursprungligen från Främre Orienten, där man för omkring 10.000 år sedan hade lärt sig odla vilda sädesslag och hålla getter. Bondekulturen spred sig sakta upp till Mellaneuropa. Här började byliknande jordbrukssamhällen växa fram ungefär 5.500 f.Kr. Så småningom, 4.000 f.Kr., under omständigheter som ännu är ganska oklara spred sig det nya livsmönstret även till södra Sverige. På Öland finns rika lämningar efter stenålderns bönder, hundratals boplatser är idag kända.

Under bondestenåldern etablerades nya bygder på det tidigare glest befolkade Öland. Folkmängden på ön ökade avsevärt, troligen genom nykolonisation. Kanske var det en invandrande bondebefolkning som förde det nya livsmönstret med sig. Vi får även räkna med att de lokala fiskar-jägargrupperna tog till sig det nya sättet att leva under inflytande utifrån. Under ett övergångsskede levde jägargrupper och bönder sida vid sida.

Kulturlandskapet

Under bondestenåldern började människan för första gången på alvar förändra naturlandskapet. Det aldrig stillastående odlingsverket i öländsk natur tog sin början. Marken röjdes genom svedjebränning eller ringbarkning av träden.

Bild, den slipade flintyxan blev ett förträffligt huggredskap och gav människan möjlighet att med kraft gå storskogen in på livet och hålla den på avstånd från odlingar och beten.

Boskapsskötseln som av allt att döma var den dominerande näringen kom efterhand att ge landskapet en allt öppnare karaktär. Fynd och skelettanalyser visar att fisket var en viktig binäring på Öland. Åkerbruket hade däremot liten ekonomisk betydelse under bondestenåldern. Eftersom man inte gödslade åkrarna blev marken ganska snabbt utarmad på näringsämnen. Den igenlagda åkern lämnades efter ett par skördar att växa igen och kunde så småningom användas som betes- och fodermarker. Bondestenålderns klimat var behagligt bortsett från några kortare temperatursvackor.

Text: Börje Nilsson, Ölands kulturarv 1999.