År 1300-1400

Digerdöden

1350 härjade digerdöden och hela Norden drabbades. Farsoten slog hårt mot Öland och hela bygder ödelades. Långt senare berättades, att i Persnäs socken på norra Öland överlevde så få att de stående rymdes på en gravsten. Den s.k. "Digerflisa" kan än idag beskådas utanför södra kyrkporten till Persnäs kyrka.

Striderna om vem som skulle bära kungakronan pågick. Danske kungen Valdemar ville gärna var med i leken och anföll Öland 1361. Ölänningarna kämpade tappert i striderna och många miste livet. Danska hären gick segrande ur striden, plundrade ön och intog Borgholms slott.

Vid samma tid skedde brandskattning av Visby, hansans viktigaste fäste i Östersjön. Detta sågs inte med blida ögon, flera av Valdemars motståndare ingick förbund mot honom. Hansastäderna lämnade förbundet ett lån, för vilket Öland sattes i pant.

Under ca. ett år styrdes Öland av dansk befallningshavare. När man därefter gjorde sig fri kom man direkt att hamna som pantlän. Nya befallningsmän tillsattes av rådet i Lübeck. Långivarna fick nu full frihet att styra och ställa. Eter tio år övergick panten till drotsen Bo Jonsson Grip, vid tiden Sveriges rikaste och mäktigaste man. När han senare avled 1386 drog kronan i förläningen.

Vi är nu framme vid tiden för Kalmarunionen, året är 1397. De tre nordiska rikena blev ett stort gemensamt rike. På Kalmar Slott undertecknades ett unionsbrev och utländska befallningsmän styrde nu över rikets landskap och en befolkningen som tyngdes av stora skattebördor. Öland var dock ett litet och obetydligt landskap där ölänningen levde ett stilla liv vid sidan av de stora händelserna.

Källa: Brunby, A M., Nilsson, B. 1999. ÖKA. Ölands kulturarv.