Knisa mosse
Knisa
mosse är en av Ölands få orörda våtmarker. Allt sedan 1600-talet har utdikningen
gått hårt åt denna naturtyp. Redan under 1930- talet blev delar av mossen
naturreservat och ingår idag även i Natura 2000, vilket betyder att området
är av riksintresse för naturvård och friluftsliv. De ca 150 hektar stora
reservatet är mest känt för sitt rika fågelliv, ca 50 olika fågelarter
häckar inom området.
Om man en tidig morgon under vår eller försommar vandrar längs den markerade leden bjuds man som besökare på ett stort antal sångare men även ett flertal trädlevande fågelarter. Näktergalen sjunger i snåren och med lite tur kan man få se ängshök och brun kärrhök sväva över vassen. I de östra delarna av mossen häckar bl.a. höksångare och rosenfink.
Blomsterprakten
i reservatet är inte att förglömma. I maj och juni finns här hela fält
med blommande gräslök och ängsullsmattor, i de fuktigare
partierna växer orkidéer i mängd. Runt
våtmarken finns stora arealer öppna torra gräsmarker med en rik flora
av bl.a. solvända, backnejlika, brudbröd och jordtistel.
Området rymmer också små vätar samt mindre partier med fuktiga gräsmarker.
Honungsblomster, klubbstarr, kärrspira och rikligt med kärrknipprot finns längs kanterna av den öppna vattenytan i söder. Till de mest dominerande växterna hör blåtåtel och älväxing. Längs kustvägen i väster finns även stora bestånd med alvarstånds.
I våtmarkens centrala del finns ett intressant gungfly, där olika arter av mossor dominerar vegetationen, bl.a. knoppvitmossa och piprensarmossa. Andra arter är fransvitmossa, brokvitmossa, kärrkammossa, myruddmossa och komossa.
Går
vi tillbaka i historien är mossen i själva verket ett kärr som med tiden
genomgått stora förändringar. Förr präglades landskapet av ett intensivt
bete. Så har det varit med nästan alla Ölands våtmarker, under minst tvåtusen
år har de använts som betes- och slåttermarker. I det äldre jordbrukarsamhället
hade våtmarkerna stor betydelse då starr- och gräsrika områden brukades
som slotterängar för att ge vinterfoder åt djuren. Ett stort antal växter
och djur är beroende av att betesdjuren håller nere de stora växterna
som annars tar över. Ofta syns detta i ohävdade våtmarker, som snart växer
igen. På 1920-talet fanns t.ex. inga träd i Knisa mosse utan bara några
fristående enbuskar. Regelbunden betningen och slåttern är det som gör
mossmarkerna så unika.
Före utmarksdelningen på 1820-talet tilläts bete endast av marken runt mossen. Efter skiftet brukades sedan mossen mest för skörd av starrfoder. Man bedrev även täkt av ag och vass som användes till täckning av tak.
Längs den västra delen av området finns en del gravar från järnåldern och i sydost ligger ett järnåldersgravfält med 45 anläggningar vilket visar att platsen varit intressant under mycket lång tid.
 |
Mossen ligger uppdämd i en fördjupning strax ovanför västra landborgen, ca 400 meter väster om Knisa by. Väg 136, avtagsväg mot Knisa ca 25 km norr om Borgholm. Parkeringsplats finns strax öster om området. Mossen kan även nås via den gamla kustvägen som går mellan Äleklinta och Byrum. Cykel rekommenderas då långa sträckor av vägen är ganska dålig. |
Källa: Natur & Kultur på Öland, Länsstyrelsen i Kalmar län 2001.