Människans utnyttjande av Stora alvaret

De kilometerlånga stenmurarna är det som tydligast berättar för en besökare att människan använt sig av Stora alvaret. Dessa uppfördes i huvudsak på 1800- och 1900-talen efter den stora utmarksdelningen 1819. De utgör således bara en liten del av alvarets långa historia, här fällde säkert äldre stenålderns jägare villebråd för kanske 8000 år sedan.

Ute på Ölands Stora alvar finns också ett stort antal forntida gravar. Det är mest rösen och stensättningar men också enstaka stenar. De ligger mest enstaka, men ibland i små grupper eller i glesa rader. Rösena är i allmänhet inte särskilt stora, men i det öppna flacka landskapet ser man dem ofta på långt håll. Ögat uppfattar dem som märkliga monument och för folk som vandrar över alvaret är de viktiga och välkända orienteringsmärken.

Sannolikt började alvaret användas som betesmark redan under bondestenåldern, dock i ganska liten omfattning. Under bronsåldern ökade trycket på markerna för att sedan nå en kulmen under järnåldern. Den intensiva boskapsskötseln kom på vissa håll att leda till överutnyttjande av markerna. De magra alvarområdena med sitt tunna matjordstäcke var särskilt känsliga. Träddungarna som försåg gårdarna med bränsle kanske inte heller räckte till. När jorden inte bands av vegetationen låg den öppen för vindarnas erosion och urlakning. Sand och jordflykt lär också bidragit till att många gårdar övergavs under järnåldern.

Under senare tider har användningen av marken varit olika intensiv, på flera ställen finns idag övergivna boplatser från skilda tidsepoker. Som exempel kan nämnas Dröstorps ödeby, vilken övergavs i slutet på 1800-talet. Alvarmarken har inte varit intressant för senare tiders odling, idag ligger byarna och den odlade jorden längs östra och västra landborgarna.

Under början av 1900-talet kunde man se ut över ett alvar med en nästan trädlös horisont. Tjugo till trettio år senare hade alvaret åter börjat växa igen. Nu kom traktorerna och där med försvann hästarna som betesdjur på alvaret. En minskad vedeldningen på grund av oljans och elektricitetens fördelar missgynnade också alvaret.

En ny period av utnyttjande inleddes under 1990-talet, denna gång frambringad av naturvårdstanken och miljöpolitiken. Målsättningen är att kunna bevara den mångfald av växter och djur som anpassat sig till Stora alvarets säregna miljö. Genom röjningar och återupptaget bete har man nu lyckats bryta 1900-talets trend av förbuskning. 1999 betades 90% av Stora alvaret vilket kan jämföras med 60% 1994. Genom södra Ölands inträde på Världsarvslistan, har nu nationalstaten Sverige tagit det formella ansvaret för områdets unika miljöer, så att de bevaras åt eftervärlden.

Källor:
Jansson. T. 1999. Välkommen till Stora Alvaret! En guide till ett unikt natur- och kulturarv.
Hansson. S. 1974. Ölands alvar.
Jacobsson. I. 1999. ÖKA-Ölands kulturarv.